Skönheten i vilankulos kan inte fångas med en iphone-bild
Efter den roliga ö-turen så bär det av mot Vilakulos som skulle bli vårt sista stopp längst Mozambiques kust innan vi rörde oss mot Malawi.
Allting är mycket längre bort än vad man tror här i Mozambique, landet är så otroligt stort.
Vi frågade ett flertal gånger om hur långt det var mellan Tofo och Vilankulos samt kollade på Maps.Me och Google Maps men ändå så tog det ungefär 2/3 så lång tid än vad alla hade sagt, och så har det vart överallt när vi rest i Mozambique.
Att köra bil här i landet är charmigt, vackert, påfrestande, frustrerande, utmanande och roligt.
Vi har haft en medelhastighet på ungefär 50km/h i hela landet, dels på grund av polisen som vill stoppa dig hela tiden (speciellt om du kör över 60km/h) för att försöka få en cold drink (muta), och dels för att vägarna ibland är så otroligt sönderfallna och dåliga.
Punkterade lastbilar, potholes, vägarbeten, djur, försäljare, människor, militärer, vägtullar, cyklar, motorcyklar, chapas och minibussar lastade till toppen som är svåra att köra om är också några av anledningarna till varför resorna i landet tar så otroligt lång tid.
Ibland är dock vägarna i toppskick och vissa sträckor går det väldigt bra och enkelt att köra på.
Vi har aldrig haft några problem med att få tag i mat och bensin längst vägarna vilket har varit skönt.
Landskapen längst vägarna är vackra och har varierat mellan täta gröna skogar, öppna fält med enorma åkrar, högdelar med vackra berg och kullar, djupa dalar med vackra floder, byar, städer och stränder och vart du än befinner dig i landet så ser du människor och liv på vägarna även fast närmsta byn ligger många mil därifrån.
På väg till Vilankulos så fick vi syn på dem vackra och mäktiga och ikoniska afrikanska träden Baobab.
Träden kan bli tusentals år gamla och bär en frukt som är ätligt av både människor och djur, dock så har vi hört att den smakar pyton.
Träden har klarat sig så länge utan att människor skövlat träden eftersom trät är så blött och svagt att det inte går att bygga något av det.
Människor kan även använda trädet som en vattenkälla när det behövs genom att skära upp ett litet hål i stammen och samla ihop vattnet som rinner ut, även elefanter använder sina betar för att sticka hål på stammen så att även dem nyttja trädet som en vattenkälla.
Vårt backpacker-ställe där vi skulle bo i Vilankulos hette Baobab Backpackers och hade ett enormt baobab träd på gården.
Vilankulos är mycket mer utspritt och mindre turistigt än Tofo.
Dem flesta som tar sig till Vilankulos åker dit för att besöka den berömda skärgården som ligger en liten bit bort från fastlandet, men vi tyckte även att stranden i Vilankulos var väldigt vacker och värt ett besök.
Vi har aldrig någonsin sett tidvattnet röra sig så mycket och så snabbt som det gjorde här.
På kvällen vi kom dit så badade vi precis utanför boendet och hade vatten upp till huvudet men på morgonen när vi vaknade så var vattnet många kilometer bort ifrån därifrån vi badat dagen innan.
När tidvattnet drog sig tillbaka mot havet dök alla sandbanker upp som små vita öar och tillsammans med det blåa vattnet som stannat kvar i dem små kanalerna mellan sandbankarna såg det verkligen ut som man såg ut över 100tals paradisöar.
Små färgglada afrikanska segelbåtar som inte lyckats ragga upp någon kund att ta med ut till öarna ligger strandade tills tidvattnet drar in igen.
På stränderna ser man dem lokala kvinnor och barn gå runt för att plocka musslor medans männen är ute och på vattnet för att fiska.
I horisonten ser man små segel och dem fina öarna som tillhör den vackra skärgården.
På eftermiddagarna när vattnet drogs tillbaka mot land och vinden börjat tas upp så förvandlades stranden till ett kite-surf paradis för både proffs och nybörjare.
Vattnet rörde sig så snabbt tillbaka på eftermiddagen så att man faktiskt såg vattnet röra sig emot fastlandet.
Vi bokade en resa genom vårt boende till Bazaruto island som är den största ön i skärgården.
Här var dem lite mer välorganiserade än Ziblon i Tofo och den här gången fick vi faktiskt åka med en motorbåt.
Vi hade blivit rekommenderade tidigare att försöka hitta en båt med motor eftersom det tar en väldans tid att ta sig ut till öarna med en segelbåt.
Efter ha plockat upp alla som skulle med ut på turen så bar det av mot Bazaruto.
Bara 10 minuter ute på vattnet så såg Stellan delfiner hoppa en bit bort och skrek på kaptenen att stanna.
Vi åkte sakta emot delfinerna och dem kom simmande emot oss och började leka med båten och efter ungefär 10 minuter så tröttnade delfinerna och simmade vidare.
Vi blir alltid så glada när vi ser delfiner, dem är så otroligt vackra och snälla och vi förstår verkligen inte hur man skulle kunna döda ett sånt här djur.
Efter 30 minuter så var vi framme vid Bazaruto och vi kunde inte tro våra ögon hur otroligt vackert det var.
Framför oss beskådade vi en kritvit sandstrand, kristallklart vatten och enorma sanddyner som liknade en öken.
Vi fick en timme på oss att klättra upp på sanddynerna för att beskåda utsikten runtomkring oss från toppen.
Vi hade förväntat oss att sanden skulle vara så varm att vi inte skulle kunna gå på den men den var ljummen och skön, dock var det otroligt varmt ute och vi behövde skydda oss med sarong, solglasögon, solkräm och keps för att inte bränna söder oss.
När man vandrade uppe på sanddynerna kändes det som att man var mitt i Saharaöknen och när dem vita släta sanddynerna möter den blåa molnfria himlen så skapas det något verkligen något magiskt för ögonen.
Uppe på toppen av sanddynerna fick vi beskåda dem små vackra sandbanker som möts av det blå turkosa vattnet och tillsammans målar dem en tavla så vacker att är svårt att beskriva med ord eller fånga med en simpel iPhone-bild.
Efter sanddynerna så var det dags för en snorklings-tur.
Hittills har vi varit ganska besvikna med reven vi sett i Afrika, vi är vana med att dyka och snorkla i Sydostasien där korallreven är färgglada och vackra, men efter våran snorkling i Bazaruto ändrades våran åsikt.
Vi blev släppta på korallrevets ända och gled längst strömmen och fick se den vackraste snorklingen i Afrika hittills, reven var faktiskt i samma klass som i Sydostasien.
Vi fick se 100-tals olika färgglada korallväxter och fiskar och när vi var klara tog kaptenen oss tillbaka till ön där dem förberett lunch för oss.
Ett av vårat mål i Mozambique har varit att få sen den rolige dugongen, även kallad sjöko.
Dem är väldigt sällsynta, skygga och färdas aldrig i grupp.
Vi var även i fel säsong för att ha den bästa chansen att få se dem men vi ändå hållit oss optimistiska.
I Vilankulos har man bäst chans att få se dugongen i hela Mozambique så på morgonen sa vi till kaptenen och personalen att om ni lyckas hitta en dugong så ska ni få bra dricks.
Efter lunchen så åkte vi på en specialtur med båten för att leta efter djuret.
Bara efter 5 minuter fick vi syn på den första men den försvann väldigt snabbt.
Dem kan hålla andan i 20 minuter och går bara upp väldigt snabbt för att andas.
Vi lyckades se några fler men det var svårt att komma dem nära för att få en bra bild, men vi vart ändå väldigt glada över att få se det roliga och söta djuret.
Sedan fortsatte vi vidare till en annan liten ö för att bada och chilla och efter det gjorde vi ett extra stopp på en av öarna som var bebodda för att gå till baren och ta en snabb öl innan vi åkte hem igen.
Vilankulos och skärgården runtomkring var en höjdpunkt för oss i Mozambique och vi hoppas på att få åka hit igen en dag.
Hoppas vi hittar civilisationen snart.
Baobab träd.
Kommentarer
Skicka en kommentar