Tyfoner Och Valhajar!

Gränsövergången mellan Swaziland och Mozambique gick bra för oss denna gång.
Efter vi fyllt i papper för visum, papper för bilen, köpt försäkring, kollat alla stämplar, betalat alla som hjälpt till så var det bara tuta och köra.
Efter en lååång körning med många polisstopp så klarade vi oss hela vägen till Xai-Xai utan att betala en enda muta, vilket kanske inte låter så svårt men här i Mozambique så är polisen återigen väldigt korrupta.

Xai-Xai ser ut som många av dem andra småstäderna som vi har besökt längst kusten i Mozambique, med oändligt långa sandstränder och kristallklart vatten.
Xai-Xai är inte flitigt besökt av utländska turister, utan mestadels så är det lokalt folk från Maputo som kommer dit för en weekend.

Första kvällen vi spenderade där så träffade vi två indier och en portugis på baren som vi började snacka med.
Dem två driftiga unga indiska männen ägde flera olika restauranger, frisörsalonger och apotek med över 60st anställda i Xai-Xai.
Ena berättade att han föddes in i en fattig fiskefamilj i Indien och senare flyttade till Mozambique utan ordentligt utbildning för att söka lyckan.
Bådas mål var dock att en dag flytta tillbaka till Indien med sin familj för att leva gott.
Efter några öl på baren så sa Indierna att dem behövde åka hem för att båda skulle jobba, apoteket och restaurangen var såklart öppna 24/7, vi fortsatte vår konversation med portugisen som jobbade som it-tekniker och installatör i Mozambique.
Efter en liten stund kom helt plötligt indierna tillbaka och sa att dem hittat ersättare för deras skift för att festa med oss istället.
Vi hoppade in i portugisens bil och indierna i deras och så åkte vi nån kilometer till nästa närmsta bar på lösa sandvägar.
Vi kom till baren Blue Dolphin som var en av dem enda barerna som indierna gillade eftersom dem serverade indisk mat där.
Baren låg vackert till uppe på en kulle med utsikt utöver indiska oceanen.
Efter några öl så började vi se blixtrar lysa upp himlen i horisonten och vi satt och beskådade detta vackra oväder.
Indierna bjöd oss på tuggtobak från Indien som smakade parfym och vi bjöd dem på snus och rom med cola.
Helt plötsligt så blev det strömavbrott och regnet började falla ner, så vi började springa till bilarna för att vi förstod att tyfonen snart skulle dra in över oss och att det fanns en stor risk att sandvägen snart skulle bli helt okörbar.
Vi hann inte ens starta bilarna innan regnet öste ner över oss och vår sikt blev inte mer än 1 meter.
Indierna tog täten men bara efter någon minut så fastnade dem i sanden.
Ingen av oss hade rep för att dra loss dem med och det regnade, blåste och åskade så mycket så vi hade inget annat val än att köra vidare för att inte fastna själva.
Vi klarade oss förbi alla hinder med små marginaler tills vi kom ut på en mer hårdpackad sandväg där vi kunde stanna för att göra en plan för hur vi skulle få loss indierna.
Vi kunde inte få tag i något rep och vi hade ingen mottagning för att ringa någon så vi bestämde oss för att sitta och avvakta tills regnet slutat.
När regnet tillslut avtog en aning så åkte vi tillbaka för att se hur vi kunde hjälpa till.
Deras däck var ordentligt nerborrade i sanden och utan rep så kändes uppdraget rätt så omöjligt.
Vi såg ett förfallet metallvajer-staket och bestämde oss för att försöka slita loss vajern och fästa den i båda bilarna, men vi insåg ganska snabbt att det är väldigt svårt att få en ordentlig knut på en tjock metallvajer i regn och mörker.
Stellan och Jimmy som är vana seglare försökte med pålstek men vajern var så hård och vass så att båda började blöda på händerna från vajern och dem fick inte till en bra knop.
Det kändes helt hopplöst utan rep och vi hann nästan ge upp, men precis då kom en annan bil förbi som sån tur var hade ett rep i bilen.
Vi knöt fast repet i båda bilarna och så hjälptes vi åt att putta och dra loss bilen från gropen.
Tillslut fick vi loss bilen och vi alla kunde åka hem slut och trötta.
På boendet var det också strömavbrott men vi satte oss vid baren och tog en till öl och beskådade ovädret återigen.

Efter den dramatiska kvällen i Xai-Xai så bar det av mot Tofo som ligger ungefär tre timmar därifrån.
På vägen upp mot själva staden Xai-Xai som ligger ungefär 15 minuter från stranden så hade tyfonen slagit ännu hårdare med nedfallna träd, nerslitna elledningar och bortblåsta tak. Vi hade med andra ord väldigt tur att tyfonen inte slog så hårt som den kunnat just där vi befann oss.
Tofo är en paradistand som ligger en liten bit utanför den gamla historiska staden Inhambane, som blivit influerat av indisk, portugisisk, arabisk och afrikansk kultur.
I Inhambane hittar man livliga trånga marknader, vackra förfallna koloniala byggnader i vackra färger, kyrkor, moskéer, caféer och restauranger.
Tofo är en av dem mest turistiska stränderna i hela Mozambique, som besöks av både lokala, sydafrikaner, amerikaner och europeer.
För att vara det ett turistparadis så tycker vi att det är väldigt lugnt och skönt här.
Som tidigare sagt om Mozambikanska stränder så har även Tofo en lång och vit sandstrand och kristallklart vatten.
I centrum så hittar man restauranger, små butiker, barer och surfboarduthyrning.
Det finns även möjlighet att dyka och snorkla med valhajar, manta rays, diverse hajar och sjökor här.
Detta ville vi såklart uppleva så vi bokade en snorklings tur med det största företaget i Tofo, Piri-Piri Divers.
Våra största förhoppningar var att få se valhaj eftersom vaken Jimmy eller Jesper sett dem tidigare.

Vi hoppade upp i ribb-båten förväntansfulla och började spana efter dessa bjässar.
Vi förstod inte riktigt hur man går till väga när man ska spana efter valhajar ute på det öppna havet, men bara efter ett litet tag stannade kaptenen båten och skrek på oss att hoppa i.
Vi hoppade ner i vattnet med snorkel och cyklop och beskådade denna vackra gigantiska fisk från bara några meters avstånd.
Den första vi såg var ungefär 4 meter lång (valhajar kan bli upp till 20 meter) och var ganska ointresserad av oss och stack snabbt ner i djupet igen.
Sen var det upp i båten igen snabbt för att leta efter flera, guiderna sa till oss, ser man en valhaj så finns det alltid flera.
Detta repeterade vi några gånger och fick se tre små valhajar, inte mer än 6 meter långa, alla skygga och ointresserade.
Vi åkte vidare för att leta efter en större och efter ett tag så stannade kaptenen båten hastigt och sa till oss att hoppa i vattnet igen.
Denna gång så var den en 8-9 meter lång valhaj som kom simmande emot oss och han var mycket mer intresserad av oss än dem andra.
Vi simmade bredvid hans sida i ungefär 10 minuter innan han tröttnade på oss vilket var väldigt tacksamt från vår sida.
Otrolig upplevelse att få simma bredvid denna gigantiska, ofarliga vackra fisk.
Det tråkiga med denna turen (tillskillnad mot Ponta där vi snorklade med delfiner) var att det var alldeles för många båtar och turister ute på vattnet för att leta efter djuren.
När en valhaj hittats så åkte alla båtar genast dit så att deras kunder också skulle få chansen att se dem, vilket måste bli väldigt stressigt för djuren.
I Ponta så har Dolphin Centre arbetat fram regler som inte tillåter fler än en båt i taget för att snorkla med djuren, vilket vi tycker är ett mycket mer hållbart och hälsosammare sätt för djurens välmående.

I Tofo så hyr vi ett litet hus som ligger precis på stranden, inte mer än 20 meter från vattnet och 150 meter från centrum.
Varje dag som kommer det några lokala pojkar till oss för att prata om skolan och livet i Tofo, och för att tigga godis.
Dem 6 pojkarna under 15 år gamla har sitt egna lilla gäng som dem kallar ''200 gang'' eftersom allting dem säljer kostar 200 mts.
Alla dem har drömmar om att bli surfproffs och dem tillverkar och säljer sina egna armband för att ha råd att åka till skolan som ligger alldeles för långt bort från vart dem bor.
I centrum så ligger det ett företag vid namn ''Surf Not Streets'', som är en väldigt fin organisation som håller surskola och andra aktiviteter gratis för hundratals lokala barn där bland annat våra lokala pojkar lärde sig att surfa.
Kolla in hemsidan om ni vill få reda på mera information om organisationen.

https://www.surfnotstreets.org/


Några kilometer ifrån Tofo ligger nästa strand som heter Barra där det just nu hålls en sydafrikansk fisketävling som hålls där varje år.
Det är ungefär 250 deltagare med 40 båtar som tävlar i 5 dagar där dem börjar klockan 5 på morgonen och håller på fram till 14 på eftermiddagen och varje eftermiddag klockan 16 så vägs fisken och partyt börjar.

Efter vi lämnar Tofo så kommer vi ha spenderat ungefär 2 veckor här.
Det har vart superskönt att komma ner i varv på riktigt men det ska också bli spännande att ta sig längre upp kusten.
Vårt nästa stopp blir i Vilankulos, ungefär tre och en halvtimme härifrån där vi ska spendera ungefär 4 nätter innan vi rör oss vidare mot Malawi.

2 av pojkarna från 200 gang. Dem fick en varsin tröja av oss via svenska fotbollsförbundet.

 Hur många kan man få plats på båten innan den sjunker?

 Inhambane.

 Fyr vid Barra.

 Djävulskrabba.

 Tofino.

 Påväg mot valhajarna.

 Gata i Inhambane.

 Stellan får sina flip-flops lagade.

 Vår utsikt från vårt boende i Tofo.

Alla hjälps åt att få ut dagens fångst från fiskenätet, dock med väldigt lite fisk i.