En annorlunda julafton
Lördagen den 21-12-2019 var ett datum som vi fruktat ända sedan vi lämnade bilen i Kenya, det var nämligen den dagen vi skulle ta oss ut ur landet.
Jag skall inte gå in på djupet om mardrömsgränsövergången i detta inlägg utan det får bli ett helt eget inlägg.
Det enda som ni behöver veta nu är att vi tog oss över till Tanzania hela, lättade, med alla rätta papper och inte helt tomma plånböcker.
Arbetet på Kiotani och gränsövergången hade gjort oss ganska utmattade så vi bestämde oss för att ta några lediga lugna dagar runt jul (trodde vi).
Vi bestämde oss att vi skulle besöka en nationalpark och en sjö vid namn Lake Natron för att njuta av naturen och slappna av men problemen började redan innan vi hade påbörjat vår resa dit..
Det är otroligt svårt att besöka nationalparker själv i Tanzania speciellt om man har en bil som inte är registrerad i Tanzania.
Vi började den 23 dec med att besöka den lokala turistinformationen för att försöka bli lite klokare. Vi hade gärna använt oss av internet för att hitta information men i vårat fall så var det inte något alternativ.
Efter vårt besök på turistinformationen så trodde vi då för tillfället att vi visste allt vi behövde veta.
Det ENDA vi skulle göra var att åka till en viss myndighet och betala 150 dollar.
Väl nere hos myndigheten så börjades papper fyllas i och väntetiden började.
Efter ungefär 1 timme så var det vår tur att åter igen fylla i all information som vi precis fyllt i fast denna gång på en dator.
Det tog på tok för lång tid för myndighetspersonen att fylla i informationen så jag fick sätta mig vid myndighetsdatorn istället.
Efter ytterligare 2 timmar så var informationen ifylld och nästa vänteperiod började.
Efter ytterligare en timme hade myndigheten som vi var vid fått kontakt med huvudkontoret och inbetalningskortet var nu redo att skrivas ut.
Detta tog ju också såklart en kvart eftersom vi väntade på att internet skulle startas upp igen.
När vi väl fått papperet så låg betalningen på 224 USD istället för 150 USD som vi hade blivit informerade att det skulle kosta.
Lite argt bestämde vi oss ändå för att betala dem 74 extra dollarna eftersom vi redan spenderat så mycket tid där.
Nästa problem blev att eftersom vi spenderat så mycket tid hos myndigheten så hade banken som vi var tvungna att betala till redan hunnit stänga för dagen...
Enligt våran originalplan så hade vi tänkt att åka kl 07:00 på julaftons morgon för att ha så mycket tid som möjligt i parken plus att vi trodde att det skulle ta 5 timmar att komma till vårt boende men på grund av dem otroligt slöa myndighetspersonerna var vi tvungna att vänta tills 08:30 för att banken skulle öppna.
Vi var först i kö och det gick faktiskt snabbt på banken och nu återstod det bara att åka tillbaka till myndigheten för att visa att vi betalat och få vårt tillstånd.
När vi kommit dit så satt all personal och hade morgonfika och möte så vi behövde vänta ett tag innan någon hjälpte oss.
Vi var klara där ungefär 09:30 och hamnade helt perfekt tills dem värsta morgonköerna ut från Arusha.
Men det var julafton och vi var ändå glada att vi var påväg mot vårt mål.
Dem första två timmarna var det frid och fröjd på dem nyasfalterade vägarna och vi lyssnade på julmorgon i P3.
Vi visste att vägen skulle bli sämre efter ett tag men alla vi pratat med sa att vägen till Lake Natron var ”very accessible”.
Vi svängde av asfaltsvägen mot en skylt där det stod ”Lake Natron National Park” och grusvägarna började.
Första timmen eller så var vägen faktiskt ganska bra och landskapen var otroligt vackra.
Högra berg, vattenfall och savann på vår vänstra sida och masaibyar och baobabskogar på vår högra sida.
Efter ett tag på vägen så såg vi helt plötsligt flera bilar parkerade en bit framför oss och vi anade direkt att det var något problem och mycket riktigt var det så.
En lastbil hade fastnat mitt i en flodbädd och kunde inte komma loss.
På andra sidan floden försökte en större lastbil komma närmre den andra lastbilen för att dra upp den från floden.
Problemet var att vägen på andra sidan var så lerig och porös så att lastbilen kunde inte ta sig fram.
Det blev en stor tillställning runt händelsen och barn och män från dem små masaibyarna runt omkring kom dit för att beskåda händelsen eller för att hjälpa till.
Männen började bära stenar och skyffla grus för att försöka göra en stabil väg för den större lastbilen att ta sig fram på.
Tillslut kom lastbilen fram och dem försökte bilda ihop dem två lastbilarna med en kort, rostig och tjock stålvajer.
Som ni förstår så är det väldigt svårt att knyta en stålvajer och efter många tappra försök så gav lastbilen upp.
Vi hade gärna hjälpt till men vår bil och vår utrustning var på tok för svag för den tunga lastbilen.
Efter mycket väntande och tänkande så kom det helt plötsligt en stor, kort, röd och sliten lastbil från andra hållet och ur hoppade en galen cigarett-rökande fransman med flipflops och skrek: akta er, jag löser detta.
Han tragglade sig fram med lastbilen i leran på full gas och med lägsta växeln och lyckades tillslut ta sig fram till lastbilen.
Dem knöt stålvajern igen och denna gång så hjälpte alla till att putta på den andra lastbilen med full kraft i lera och vatten (inklusive oss).
Ett.. två... tre!!!! Och swooooch så fick vi loss lastbilen från floden och upp på vägen igen.
Hela spektaklet hade nästan tagit två timmar och det hade samlats en väldigt mängd människor och bilar som väntade på att få ta sig över.
Vi var redan väldigt försenade och stressade över händelsen så pappa hoppade in själv i bilen snabbt som sjutton och var den första över floden med små marginaler.
Jag och Jimmy sprang snabbt över och vi kunde äntligen fortsätta vår resa.
Vi körde vidare ca en halvtimme innan våra magar började kurra ordentligt.
Eftersom vi var mitt ute i ingenstans så fanns det såklart inget drive in julbord att slå sig ner vid så vi knäppte en varsin bärs och svepte dem med en påse osaltade chips som vi tagit med oss.
En riktigt traditionell jullunch med andra ord.
Vägen fortsatte vara väldigt dålig och vi puttrade på i ca 10 km/h.
Vi körde över flodbäddar, trasiga broar, djupa och sliriga lervägar, stenar, grusvägar, masaibyar och så dåliga vägar som man aldrig kunnat föreställa sig men vi tragglade på.
Helt plötsligt började landskapen ändras och små kratrar och vulkaner började dyka upp.
Kullarna och vulkanerna var grön täckta och vackra och på savannen kunde man se giraffer, gnuer och diverse rådjur.
De kallar detta område ”crater highlands” och det är verkligen något unikt i sig.
Klockan var 18:00 när vi äntligen kom fram till grinden där vi stolt skulle visa upp vårt tillstånd att köra in i parken.
Myndighetspersonen vid grinden tog emot vårt papper och sa att det såg bra ut, nu saknas det bara att betala 35 dollar per person och 20 dollar för bilen.
Fckjsjal&8:)36284!/(-2277/8:!&jekfkkr282):@2bdlgäsäwjeu’glroej64829:!!!!!!!!😡😡😡😡🤬🤬🤬🤬🤬🤬
Så var ungefär våran konversation tills vi tillslut motvilligt gick med på att betala dem extra 125 USD.
Tillslut var vid framme vid den otroligt natursköna Lake Natron National Park och vårt boende för dem kommande två nätterna.
När vi körde in på hotellet så började solen precis gå ned och vi satt oss ner med vulkanen och sjön i utsikt och beställde 3st iskalla öl och skålade för julafton och att vi hade klarat vårt mål.
Kommentarer
Skicka en kommentar