Namibia - Landet där bergen brinner, del ett.
Om jag talade gott om Zambia/Botswana-gränsen så var det ingenting mot Botswana/Namibia gränsen.
Vi krossade över vid en liten gräns långt norr upp i Namibia vid namn Dobe och det var lätt den enklaste gränsövergången vi upplevt sedan vi kom till Afrika.
Först var det in till ett kontor för att stämpla ut oss och på Namibia sidan behövde vi bara fylla i några enkla formulär, vi behövde inte ens betala en enda krona.
På något sätt så tycker jag att första intrycket vi fått vid varje ny gräns har speglat sig väldigt bra i hur landet kommer att vara när vi pratar om myndigheter, korruption och människor.
Till exempel så var gränsen över till Kenya den värsta vi någonsin varit med om.
Där så behövde vi betala och betala, vänta och vänta och framförallt bli väldigt arga, besvikna, ledsna och frustrerade och det är inte det första man vill känna när man kliver in i ett nytt land.
Och just i Kenya så återkommer dem här känslorna åter och åter igen och man blir helt slut av alla mutor till poliser och myndigheter och den falskhet vi tyvärr har fått uppleva där.
Nu drar jag förstås alla över en gräns och jag vet att det finns så många fina och bra människor i Kenya som vill sitt egna och landets bästa men jag talar nu bara ifrån egna erfarenheter.
Om jag tar Malawi eller Botswana som ett annat exempel så har gränsövergångarna varit relativt enkla och man kommer in i landet i ett helt annat mindset.
Där har vi fått många vänner och knutit bra kontakter.
Jag säger självklart inte att länderna är felfria, vilket land är det? Men jag säger att folket lätt tar efter politikerna och deras förebilder och om landets förebilder är korrupta och systemet är ruttet så kommer det tyvärr spegla av sig på människorna också.
Jaja slut på sidospåret nu.
Vi kom iallafall in i Namibia både glada och taggade, dels för att gränsövergången hade gått så enkelt och dels för att vi visste att Namibia skulle ha mycket intressant för oss att erbjuda.
Vårat första stopp skulle bli i den lilla san-byn Tsumkwe där vi både skulle träffa vår vän som vi fått under vägen, Casparo och dels för att lära oss mera om san-folket.
Den här delen av Namibia var väldigt grön för tillfället eftersom dem fått mycket regn och landskapet var otroligt platt, kanske inte det första man tänker på när man tänker på Namibia.
Det finns egentligen två anledningar varför turister kommer till detta område och det första är för Khaudum National Park för att se djur och det andra är Nyae Nyae Conservatory för att besöka san-folket.
San-stammen sägs vara världens äldsta stam som har funnits i över 200.000 år.
San är jägare och samlare och dem är ett folk som historiskt sett flyttat sig hela tiden.
Hyddorna dem bor i består av pinnar, strån och kvistar och är formade ungefär som en mumsmums.
I San så var det männen som var jägarna och kvinnorna som var samlarna men kvinnorna hade även i uppgift att ta hand om barnen, sy och laga kläder och laga mat.
Vi har fått berättat för oss att en av anledningarna varför san-folket har levt kvar så väldigt länge är på grund av avsaknad av hierarki och självklart att dem har haft kunskapen att leva på platser som ingen annan människa någonsin skulle överleva på.
San har lämnat efter sig tusentals grottmålningar i Botswana och Namibia på många olika platser som idag är skyddade men man har även hittat verktyg, vapen, krukor osv.
Nu kommer jag inte riktigt ihåg vad språket hette som san talade men dem pratar ett så kallat klickspråk som använder sig av 4 stycken olika klick och resterande i bokstäver.
Något som är fascinerande av språket är att dem kan faktiskt prata samtidigt med varandra vilket jag inte begriper alls.
Vi märkte det första dagen i Tsumkwe när vi skulle köpa simkort när vi satt i kön och hörde 3 stycken lokala prata samtidigt med varandra, mycket häftigt och annorlunda.
San brukade vandra runt fritt i Namibia och Botswana men idag ser det väldigt annorlunda ut för stammen.
Det finns väldigt få, om ens någon i san som lever 100% på traditionellt sätt idag och san håller faktiskt på att dö ut, vilket skapar olika reaktioner världen över men som självklart är oundvikligt.
Dem få som finns kvar och vill leva på traditionellt sätt är tvingade att bo i Nyae Nyae området men deras jakt är idag väldigt begränsat av regeringen.
Det finns även regler ifrån regeringen som säger att dem som väljer att bosätta sig i dem ”riktiga” san byarna är tvungna att bära traditionella kläder, inte dricka alkohol och måste leva efter gamla standarder.
Och det är ju självklart att dem allra flesta människor här på jorden vill framåt hela tiden och hänga med i utvecklingen, även san.
San-folket har nu under en lång tid nu blivit exponerade till turister och på grund av det fått in pengar.
Detta har ju såklart underlättat för san en hel del, nu kan dem köpa vatten istället leta efter det, nu kan dem köpa mobiltelefoner och för första gången få kontakt med omvärlden, dem kan för första gången sätta sina barn i skolor, dem kan nu köpa hygienprodukter, dem kan köpa en liten solcell och för att första gången få tillgång till elektricitet och dem kan variera sin kost och få i sig annat än torkat kött och rötter, listan kan fortsätta.
Medans vi här i västvärlden gärna vill att sådana här gamla och historiska stammar skall leva kvar på jorden så är det ju självklart inte vårat val eller beslut att ta.
Om man tror på en fri värld skall ju såklart alla få valet att leva som hen vill.
Jag tycker att detta är en svår och känslig fråga men jag tycker att Namibia har ett ganska bra sätt att få kulturen att leva vidare medans människorna ändå kan leva ett ”normalt” liv, vad det nu är.
Dem har nu i många områden infört någonting som kallas ”living museum” (namnet kanske kan diskuteras) som i princip är en slags teater eller vad man skall kalla det där turister får möjligheten att besöka San, Himba, Damara eller vilken stam det nu kan vara och för några timmar eller någon dag lära sig om stammarna och deras traditioner.
Man kan till exempel lära sig hur san hittar vatten ute i öknen eller hur dem hittar masken som dem använder som gift för sina pilar, eller så får man lära sig hur himba-kvinnorna använder lera och myrra för att dekorera och tvätta sig.
Det finns massvis av aktiviteter man kan göra och mycket av pengarna går till just dem personerna som ställer upp och gör detta med turisterna.
Människorna kan alltså som jag förstår det ”klä upp sig” när turister kommer och vill göra någon aktivitet men efter det få möjligheten att klä på sig ”vanliga kläder” och leva livet utanför stamlivet.
Det blir ju då på så sätt deras jobb medans man samtidigt behåller en historia och en utdöende kultur.
Vi hade iallafall bestämt oss för att vi ville göra några aktiviteter med san-folket och det var faktiskt väldigt kul, intressant och annorlunda.
Vi hade en översättare med oss och under några timmar vandrade vi runt i bushen med stammen för att lära oss att hitta dem giftiga maskarna för deras pilar, hur man kunde använda sig av olika typer av träd för olika mediciner, hur man hittade vatten och extraherade vatten ifrån en rot, hur man gjorde en fågelfälla, hur man hittade mat i marken och på buskarna och hur man gjorde eld med pinnar men vi fick även lära oss en del om stammens historia och deras språk.
Andra anledningen varför vi åkte till detta område var ju för att träffa våran nya vän vi träffat i Malawi, Casparo.
Casparo (som vi kallar Jack Sparrow) är en sydafrikan från Johannesburg i 40-50 års åldern som en gång varit musiker men som idag lever lite som en nomad på olika ställen i Afrika.
Vi träffade honom första gången på Mushroom Farm i Malawi och han liftade med oss till Nkhata Bay.
Han har många olika projekt runt omkring Afrika men hans högsta dröm är att lära byar runtomkring Afrika hur man blir en ekologisk och miljömedveten farmare.
Han bor ute i bushen några månader varje år med san-folket och tar dit grupper från olika delar av världen för att lära dem om kulturen och hur man överlever i bushen.
Men han gör inte bara äventyr i Afrika, han har nämligen levt med bland annat samerna uppe i Sverige och med stammar i Sydamerika.
När vi träffade honom hade han med sig en Sydafrikansk tjej som ville lära sig hur man spårar djur och tillverka kläder utav djurskinn.
Ness som hon hette var också en riktig äventyrare som bland annat cyklat igenom Namibia på en fatbike och planerar att segla runt hela engelska ön i sommar utan att någonsin seglat förut.
Dagen efter besöket till san-folket bestämde vi tillsammans med Casparo att vi skulle hänga med honom hela morgonen för att få se lite hur hans liv såg ut.
När vi kom fram på morgonen till san-byn där han bodde såg han ut som den mest bushiga av alla där.
Under några timmar visade han oss hela sitt kit med knivar, skor, kläder, sytråd, rep, fiskekrokar, instrument, verktyg, behållare, pilbågar, väskor och allt möjligt som han själv har tillverkat av olika saker ute i naturen.
Vi fick även vandra runt med honom för att se byns skola och vattenpump och besöka några från stammen som höll på att tillverka yxor och pilbågar.
Senare på dagen tog han med oss till ett enormt baobab träd mitt ute i bushen som var det märkligaste och vackraste baobab trädet vi sett.
Vi hade det roligt med Casparo och hoppas att våra vägar korsar igen någon dag.
Efter våra äventyr i bushen så var det dags att resa vidare mot vår nästa destination, Etosha National Park.
Jag skall inte fördjupa mig alltför mycket på Etosha även fast man lätt hade kunnat göra det.
Etosha är den bästa och mest kända parken i Namibia och ligger i dem norra delarna av landet.
Parken är hemmet för hundratusentals djur inklusive ”the big five”.
Etosha har en så kallad salt pan mitt i parken som är en vit, väldigt platt uttorkad saltsjö där inte mycket liv kan finnas.
Etosha är en väldigt billig park att besöka i jämförelse med Serengeti och Okavango och i parken finns det många boenden, affärer, bensinstationer och restauranger.
Skönheten med Etosha är att det förhållandevis är väldigt väldigt torrt i parken vilken resulterar i att djuren alltid samlas vid dem vattenhål som finns i parken, och dem flesta av vattenhålen ligger precis vid boendena.
I parken har man även tillåtelse att köra själv och det är faktiskt möjligt att köra med ett tvåhjulsdrivet fordon.
Vi var ju självklart i parken precis efter den stora regnsäsongen vilket betydde att parken var väldigt grön och vacker men djuren hade många ställen att dricka vatten vid och hög bush att gömma sig bakom.
Vi campade två nätter i parken och vi hade med oss eget kött som vi grillade på kvällarna så även fast vi inte såg så jättemånga djur så hade vi en väldigt trevlig naturupplevelse i parken.
Det mest imponerande och annorlunda vi såg var just etosha salt pan som inte liknade någonting vi någonsin sett förut.
Det fanns många utsiktsplatser men det var en som imponerade oss mest.
På ett ställe hade man liksom byggt ut vägen så den gick rakt ut på plätten tills man tillslut stannade en bra bit ut för att beskåda det döda och eviga runt omkring sig.
Här hade man även möjlighet att vandra ut på plätten vilket kändes väldigt speciellt.
Åt varje håll man tittade så var allt bara vitt, platt och dött och det var ganska bisarrt att tänka sig att här har det en gång i tiden funnits fullt av liv.
Av dem många olika sakerna Namibia är känt för så är nog dem enorma solnedgångarna ett av dem kändaste.
Om man tänker på Afrika och stora solnedgångar så är det Namibia det landet man undermedvetet tänker på.
Vi har redan ända sedan vi kommit hit haft otroliga solnedgångar varje dag men en av dem häftigaste var den i Etosha.
Vid boendet Halali där vi sov första natten fanns det ett stort vattenhål som vi bestämde oss för att gå till när det sista ljuset på dagen började närma sig.
Vattenhålet låg precis intill en liten kulle och utsiktsplatserna över vattenhålet låg en bit upp.
Vi tog med oss en flaska vin och några kalla öl upp på kullen och satt där och tittade på en springbokfamilj som chillade vid vattenhålet ända tills himmelen gick ifrån gul till rött som vinet tills tillslut mörkret kom och stjärnorna började tindra ovanför oss.
Efter den vackra solnedgången gick vi tillbaka till vårat camp för att starta braai-brasan för att laga våran middag.
När vi var klara med den goda grillade middagen bestämde jag och Jimmy att vi skulle gå tillbaks till vattenhålet för att se om något nytt djur hade dykt upp.
När vi kom fram upptäckte vi att det var fullmåne och den lyste upp hela savannen framför oss.
Helt plötsligt hörde vi det knaka och braka i bushen och efter en liten stund så klampade en noshörning fram ut ur bushen.
Vi satt där en stund och beskådade den fina ensamma noshörningen som drack och chillade vid vattenhålet tills det var dags att sova.
Jag och Jimmy bestämde oss för att vi skulle ställa larm på 05:30 för att se soluppgången och förhoppningsvis några flera djur.
Vi klev upp trötta som f*n och väckte Stellan för att gå tillbaka till vattenhålet.
Månen var fortfarande uppe och nu såg den ännu större ut än tidigare.
Det låg några hjortdjur och sov nere vid vattenhålet och efter en stund så klev det faktiskt ut en till noshörning från bushen.
I det tysta hörde vi plötsligt någonting som liknar ett skratt vilket självklart var ett gäng hyenor.
Efter en stund så klev det fram två stycken skrattande ondskefulla hyenor till vattenhålet och hjortdjuren och fåglarna runt omkring sprang iväg.
Dem patrullerade runt vattenhålet ett tag innan dem tillslut begav sig in i mörkret igen.
Himmelen var helt molnfri och nu hade månen skiftat färg till glödande röd och var nästan nere vid horisonten.
Vi satt där och kollade på medans månen sakta sakta blev mindre och mindre tills den tillslut dök ner över kanten och solen gick upp och strålade sina första strålar precis bakom oss.
GANG GANG GANG GANG.
Kommentarer
Skicka en kommentar