Namibia - Landet där bergen brinner, del två + Corona
Efter våra två nätter i den vackra Etosha parken så blev vi tvungna att köra till staden Khorixas eftersom vi hade lyckats slå hål i våran extratank på bilen och här i Namibia när det är långt emellan bensinstationerna så behövde vi den mer nu än någonsin.
Som tur är så finns det faktiskt gott om duktiga mekaniker runt omkring landet och när vi väl kom fram till staden så hade några mekaniker svetsat ihop tanken på några timmar.
Vi sov i staden en natt men vi begav oss av tidigt nästa morgon eftersom vi hade en del vi skulle hinna med dagen efter.
Regionen vi befann oss i kallas för Damaraland och vi körde mot en liten by vid namn Twyfelfontein men vi hade många stopp på vägen.
I dem här områdena så ändrades landskapen och vädret dramatiskt och nu befann vi oss helt plötsligt i öknen.
Landskapen skiftade färg från rött, gult, grönt, svart, grått och vitt och vart man än kollade såg man vackra och udda bergstoppar sticka upp ur sanden.
Här och där kunde man se några små träd och buskar växa men stora delar var bara sand och sten.
Vägarna var spikraka och oasfalterade och man såg inte till någon människa eller något annat liv överhuvudtaget.
Dem få bilarna man mötte på vägen var andra turister i hyrbilar som också var ute på Namibia-äventyr.
Det här liknade ingenting jag någonsin sett förut och jag älskade det direkt, det kändes som att vi körde runt i en Mad Max-film och vi var dem enda levande människorna kvar på jorden.
Första stoppet på dagen blev i en liten Himba-by där vi spenderade några timmar för att lära oss mera om Himba-stammen och deras kultur.
Det var ganska intressant och vi fick lära oss om deras traditionella kläder och dess betydelse och så fick vi lära oss hur himba tvättar sig med lera och använder sig av myrra för att dofta gott.
Andra stoppet blev vid en så kallad ”petrified forest” som är en fossil skog som jag skrev tidigare om i mitt inlägg om Zambia.
Här fick vi det förklarat så att det var istiden som hade skapat dessa fossiler och dem uppskattades att vara runt 250-300 miljoner år gamla.
Vårt tredje stopp under dagen var i närheten av Twyfelfontein vid två platser som ena kallades Burnt Mountain och den andra för Organ pipes.
Organ pipes var som stenklossar staplade på varandra och formade någonting som liknade trappor och burnt mountain var ett litet berg som var helt svart.
Vi var inte superimponerad av just dem två stoppen, landskapen runtomkring var minst lika fint.
Men vi ville inte att dagen skulle ta slut ännu och frågade våran parkeringsvakt om det fanns möjlighet att se ökenelefanter i närheten och han svarade ja med ett leende.
Han sa till oss att ”dem riktiga” safari företagen tar betalt 800 ND per person men om ni låter mig vara guide så kostar det bara 200 ND per person.
Vi valde att lita på Nico som han hette och han hoppade in i bilen nöjd och glad.
Nico började navigera oss rakt ut i den vackra öknen medans han berättade roliga storys för oss.
Efter en halvtimme eller så kom vi fram till en uttorkad flodbädd som han tyckte att vi skulle köra på.
Det kändes faktiskt ganska galet att köra på floden, vi visste inte alls hur bra vägen under oss var eller vart vi skulle men Stellan rattade på medans Nico navigerade honom.
Det var otroligt vackert och speciellt att köra på flodbädden och landskapen ändrades hela tiden.
Vart man än tittade såg man nya berg med nya färger, ny sand med nya färger och nya träd och buskar med nya färger.
Här och där såg vi till elefantfotspår och elefantavföring men bjässarna var väldigt skygga just den dagen.
Vi körde säkert en och enhalvtimme på flodbädden innan vi insåg att vi snart skulle behöva vända om och köra mot vårat boende för natten och slå upp vårat camp.
Nico såg djupt besviken ut när vi sa att vi måste tyvärr vända tillbaka nu men vi lugnade hans själ när vi berättade att bara landskapen och flodbädden var ett sådant stort äventyr i sig så att elefanterna kvittade.
På vägen tillbaks fick vi iallafall syn på en ökengiraff och några strutsar vilket också var roligt att se!
Efter vi lämnat av Nico i hans by så körde vi mot Madisa Camp där vi skulle sova i två nätter.
Själva restaurangen, baren och poolen låg precis intill ett litet berg bestående av stora och små stenbumlingar staplade på varandra och alla campingplatser låg längst en uttorkad flodbädd.
Just den här campingen var faktiskt ganska lyxig jämfört med många andra vi varit på, här hade man nämligen egen dusch och toa, egen grill och det var långt mellan campingplatserna vilket gjorde att man fick mycket privacy.
När vi var klara med att slå upp våra tält så började solen att gå ner och den lös upp hela himlen med sitt röda sken.
Vi satt och njöt av solnedgången tills mörkret föll och den vackra stjärnhimmelen tändes.
Namibia är ett av dem mest glesbefolkade länderna i hela världen med 2 människor per kvadratkilometer (24 i Sverige som jämförelse) och själva ytan av Namibia är 4 gånger så stor som Frankrike men i Namibia bor det bara 2,6 miljoner människor, så ni förstår hur tomt det är här.
Det är ju dock väldigt förståligt att det bor så lite människor i landet eftersom största delarna av Namibia är öken och obeboeligt.
Denna glesbefolkning resulterar i att ljusföroreningen blir väldigt låg och ute i naturen om kvällarna får man faktiskt en av dem bästa och klara stjärnhimlar i hela världen.
Jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande förut och vi fick några sådana riktigt drömlika stjärnhimlar där man klart och tydligt såg hela Vintergatan och överallt man såg var det stjärnor, ända ner till horisonten.
Dagen därpå hade vi faktiskt bara en utflykt planerad och det var vid Twyfelfontein där vi skulle få se urkarvande figurer i sten.
Dessa gjordes för mellan 2000-4000 år sedan av san-folket och idag så har det blivit som ett museum för turister.
Vi har under våran resa sett en hel del grottmålningar men detta var första gången vi fick se urkarvade målningar vilket var väldigt häftigt och vackert.
Dem flesta av figurerna var av djur men det fanns några andra målningar av människofötter och vattenhål.
Efter utflykten åkte vi faktiskt tillbaka till våran underbara camping för att njuta av poolen och några kalla öl i den 35 grader varma torra öknen.
Det finns så många häftiga och unika boenden i Namibia och man förstår hur mycket tid vissa människor har lagt ner för att få till lyx ute i öknen där det annars i princip är omöjligt att leva.
Senare på dagen någon timme innan solnedgång packade jag min ryggsäck med några kalla öl och så klättrade vi upp på berget som låg intill boendet.
Vi hittade en perfekt plats att slå oss ner på och satte oss för att återigen avnjuta den vackra solen.
Ute i öknen är det så dammigt och torrt vilket gör att solen ser enorm ut och ljuset sprids ut i hela horisonten vid solnedgång.
I Damaraland där vi befann oss så såg vi faktiskt inte ett enda moln under fem dagar och vi fick berättat för oss att det inte hade regnat en enda droppe på tre år.
Bergen runtomkring har liksom en rödbrun färg liksom sanden och när ljuset blir rätt vid solnedgången så blir bergen och sanden så röda så att det ser ut som om att allting brinner.
Jag tror att dem solnedgångarna vi såg under våran vistelse i Namibia är dem vackraste jag någonsin varit med om och jag vet inte om jag någonsin kommer uppleva något så vackert igen.
Dagen efter packade vi ihop vårat camp för att köra vidare mot Namibias högsta berg, Brandberg.
Här skulle vi också spendera två nätter innan vi skulle vidare till huvudstaden Windhoek för att förhoppningsvis plocka upp våran nya resekompanjon, Edon.
Vid Brandberg finns Namibias kändaste målning som kallas för ”White Lady” och vi bestämde oss för att vi ville se den.
Vandringen till målningen var 2,5 kilometer i 35 grader helt vindstilla utan ett enda moln på himmelen.
Helt slut och svettiga kom vi äntligen fram till den UNESCO
-märkta målningen och våran guide förklarade vad vi såg.
White Lady var egentligen inte alls en lady, målningen var på en man som målat sig i vitt med en pilbåge i ena armen och ett halvt äggskal i andra änden.
Det fanns en story varför målningen kallades White Lady som jag har glömt bort men om ni är intresserade kan ni läsa på hemsidan jag länkar här under.
Vårat boende hette White Lady Lodge och låg precis vid foten av Brandberg.
När vi precis lagt oss vid poolen så såg vi helt plötsligt två stycken surikater springa runt på gräsmattan.
Surikaterna var tama fast dem sprang runt där på boendet helt fritt och om dem ville kunde dem bara bege sig av ut i naturen.
På boendet bodde det även ankor, hundar, kaniner och pärlhönor som surikaterna var upptagna med att jaga bort och bråka med hela dagarna.
Dem gillade att bli klappade av turister men dem gillade även att välta turisters ölglas av någon anledning.
På kvällen när turisterna gick upp på berget bakom boendet för att se solen gå ner över Brandberg följde surikaterna efter och varje kväll fick personalen på boendet jaga dem två busarna för att ta tillbaka dem till sina hus där dem skulle få mat och sova.
Surikaterna visste om att det var dags att lägga sig när personalen kom och blev väldigt motstridiga och sprang och gömde sig tills dem tillslut blev trötta nog och personalen kunde få tag i busarna.
Varje morgon när man kom till restaurangen så stod surikaterna givakt och hälsade turisterna välkomna.
Det blev ett nytt favoritdjur för oss och vi övervägde att sno med dem i bilen 😂😍
Dagen innan vi skulle bege oss mot Windhoek var väldigt spänd för oss eftersom att Edon skulle flyga den dagen och med allt Corona-kaos så var det väldigt osäkert om han skulle kunna komma med på planet.
Där ute där vi befann oss så hade vi otroligt dåligt mottagning och vi blev tvungna att klättra upp på ett berg för att få dem senaste nyheterna.
Det var spännande in i det sista och precis när vi hade fått klart för oss att Edon hade hoppat på flygplanet så utlyste UD en varning till alla icke nödvändiga resor till ALLA länder.
Vi blev ju förstås glada över att Edon hade kommit på flygplanet men vi förstod mer och mer att Corona skulle ställa till det för oss.
Det började kännas som att det här är den värsta tiden i modern historia att resa i men vi befann ju oss på en av dem vackraste platserna på jorden och vi kände inte att vi var klara ännu.
Medans Edon satt på flygplanet fick vi ny information att Namibia planerade att stänga alla flyg in och ut från Etiopien, där Edon skulle mellanlanda men som tur var så började det gälla två dagar senare.
Vi gick upp tidigt nästa morgon eftersom vi hade en lång bit att köra till Windhoek och när vi vaknade hade vi fått ett meddelande av Edon att han hade satt sig på nästa flygplan i Etiopien.
När vi kom fram till flygplatsen så såg vi för första gången människor med mask och handskar på sig och vi företog att kaoset skulle börja här i Namibia också.
Men våra tankar om Corona försvann snabbt när vi såg en glad och frisk Edon framför oss på flygplatsen!
EDOOOOOOOONNNNNNNNNN I NAMIBIA 🇳🇦
Jimmy gör sitt standardhopp på en sten.
Piff och Puff ser inte så nöjda ut när personalen äntligen fångat in busarna.
Kommentarer
Skicka en kommentar