Zambia, gränsbusar och victoriafallen
Efter våra sköna och lugna veckor i Malawi så var det dags för oss att ta oss över till Zambia där ingen av oss hade satt foten förut.
Gränsövergången gick relativt enkelt förutom att bankomaten såklart var trasig så vi behövde växla våra dollar till en hemsk kurs från gräns-busarna.
När vi precis blev klara med allt pappersarbete och var redo för att ge oss av så började plötsligt en stor folkmassa springa mot ett av husen skrikande på något lokalt språk.
Vi blev ju såklart både nyfikna och lite rädda och försökte få reda på vad som hände och vad folkmassan skrek.
Vi frågade tjejen som hjälpt oss med pappersarbetet och hon berättade för oss att det nyligen hade vart några fall av gasattacker i landet.
Enligt henne så fanns det fall av personer som sprayar en viss typ av gas in i ett hus med en sovande familj för att antigen ta blod från dem, ta pengar eller så gör dem ingenting alls.
Under resans gång i Zambia så fick vi höra många olika storys och rykten om gasattackerna.
Detta blev en nationell oro och det rapporterades om detta varje kväll på nyheterna.
Folk överallt verkade oroliga, arga och nojiga och vi fick höra flera historier när byborna hoppat på någon oskyldig människa bara för att det såg ut som hen gick konstigt eller bar på något ovanligt föremål.
På kvällarna blev det utegångsförbud i hela landet och om man inte var hemma innan 21:00 fanns det risk att polisen kom för att tvinga en hem.
Tillbaka nu till gränsen så hade folkmassan samlats utanför polishuset för att polisen hade gripit en misstänkt gärningsman och folkmassan skrek och ville stena personen.
Det var ganska obehagligt och en konstig första upplevelse i Zambia men vi körde sakta förbi folkmassan utan några bekymmer.
Vi hade bestämt oss för att South Luwanga National Park skulle bli vårat första stopp i Zambia.
Vägarna var bra och asfalterade tills vi plötligt såg en lång kö med lastbilar och bilar vilket är ett mycket dåligt tecken i Afrika.
Mycket riktigt så fick vi se en kollapsad bro när vi klev ut från bilen.
Vi hade bara några kilometer kvar till parken men det fanns ingen möjlighet att ta sig förbi floden.
Vi blev tvungna att vända om men som tur var hade vi precis åkt förbi ett boende några hundra meter ifrån den kollapsade bron som vi kunde ta in på.
Detta blev nog ett av dem konstigaste och udda boende vi hamnat på under vår vistelse i Afrika.
Boendet ägdes av en tysk tandläkare och hans fru som var från Zambia.
På boendet bodde det även en man från Nederländerna som hade hittat sitt nya liv i Zambia och öppnat en stor solrosolja fabrik tillsammans med tyskens fru.
Senare på kvällen så kom helt plötsligt ägaren men en person och sa; här är någon jag vill att ni skall träffa.
Mannen började till vår förvåning prata på svenska och vi började glatt svara tillbaka.
Peo som han hette var från Skåne men hade bosatt sig i Japan där han jobbad med miljö och fairtrade frågor.
Ärligt talat så är jag fortfarande inte riktigt 100% säker på vad han eller hans företag gjorde men det lät som att det dem gjorde var bra för både miljön och dem anställda.
Iallafall så var han nere i Zambia för att hans företag hade en bananpappers-fabrik i området.
När dem först fick tag i marken för 10 år sedan så var marken som en öken som led av översvämningar i perioder.
Idag så står det ett tiotal byggnader på marken och vackra träd är planterade överallt.
Det finns nu även ett dränering system för att hålla bort det värsta vattnet under översvämningsperioden.
För att en fabrik skall klassas som fairtrade så behövs en hel del punkter uppfyllas och det hade dem lyckats med.
Dem anställda hade jättemånga och fina förmåner och det kändes som att om man jobbar där har man den bästa anställningen i Zambia.
På fabriken gör man alltså bananpapper genom att köra bananstammar genom en maskin tills det blir som långa blöta snören.
Snörena hänger man på tork i en dag innan man tar det vidare till nästa station där man pressar slamsorna till papper.
Bananstammarna köper man in ifrån lokala bönder som också får en extra inkomst nu på grund av fabriken.
Dagen efter första natten spenderade vi hela förmiddagen för att både se Peos bananfabrik och holländarens sololja fabrik.
Det var väldigt otippat men väldigt intressant att få se dem här två fabrikerna och vi önskar dem all lycka i framtiden.
Till eftermiddagen hade vi bokat en safaritur i South Luwanga National Park.
Vi fick gå till andra sidan av den trasiga bron där våran guide hämtade upp oss i sin safari bil.
Många delar av parken var översvämmad men vi fick ändå en väldigt trevlig eftermiddags/kvällssafari där vi fick se elefanter, hyenor, wild dogs, flodhästar och krokodiler.
Efter vårt första stopp så var planen att köra ner till huvudstaden Lusaka för att sedan ta oss ner till Lake Kariba.
När vi skulle bege oss av så fick vi höra att den enda vägen som ledde till Lusaka var avstängd på ett ställe på grund av en trasig bro men tydligen så kunde ”små bilar” komma förbi hindret.
Vi beslöt att försöka köra hela vägen fram till hindret för att se om vi kunde komma förbi eftersom att fråga någon var meningslöst eftersom man fick nya svar varje gångna frågade.
Tillslut så började vi se dem långa lastbilsköerna och förstod att vi var nära hindret.
Vi körde förbi lastbilarna och blev stannade vid ett polisstopp där vi blev stoppade av en poliskvinna som berättade för oss att vägen är helt avstängd och att vi måste vänta 1-2 dagar innan en ersättningsbro kom på plats.
Vi hade inget annat val än att åka tillbaka några mil till det närmsta motellet för att invänta den nya temporära bron.
Motellet efter vägen var inte på våran topplista av boenden under resan och vi alla var ganska sugna på att åka vidare redan efter några minuter där men vi var som sagt fast.
Vi spenderade den kommande dagen med att försöka hänga med på nyheterna och fråga så många personer som möjligt och vi började faktiskt att planera att åka tillbaka till Malawi för invänta bron.
Senare på kvällen så såg vi helt plötsligt att det började komma bilar från andra hållet och vi förstod att dem måste ha fixat bron.
Vi stack iväg tidigt nästa morgon och mycket riktigt så var bron fixad igen och vi kunde fortsätta vår resa ner mot Lusaka igen.
Vi sov en natt i Lusaka och åt en underbar lunch/middag på den första ”västerländska” restaurangen på 3 månader.
Morgonen efter körde vi ner mot Lake Kariba som ligger ungefär 3 timmar bort från huvudstaden.
Jimmy hade läst att det tydligen skulle finnas en fossil skog på vägen ner mot sjön och vi ville ju såklart stanna där för att se vad en fossil skog var.
När vi kom fram såg vi en massvis av stubbar överallt som såg ut som helt vanliga trästubbar men till vår förvåning så var stubbarna stenhårda och kändes precis som sten.
En lokal guide kom rusande till oss och började förklara vad det var vi beskådade.
Dem fossila träden var 150 miljoner år gamla och hade skapats av stora ändringar i landskapet som gjort att sand tryckts in i stammarna och på något sätt bytt ut trädets ämnen och i den processen gjort trät till sten.
Vi fick gå runt med våran guide för att se en liten del av skogen och till en plats där dem faktiskt hittat två stycken nästan hela fossila trädstammar.
Det blev ett mycket oväntat med ett mycket värt och intressant stopp för oss innan sjön.
Lake Kariba är en gigantisk konstgjord sjö som ligger på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe.
Vattnet reser en lång bit från Kongo och Tanzania genom Zambia till Victoriafallen och genom hela landet till floden når Kariba Dam där floden senare rinner vidare in i Mozambique och tillslut rinner vattnet ut i Indiska Oceanen.
Anledningen till den konstgjorda sjön är en enorm damm vid namn Kariba Dam som byggdes någongång på 60-talet.
Den har varit en otroligt viktigt strömkälla för både Zambia och Zimbabwe och idag så håller man på att renovera dammen på grund av att man är rädd att bergsgrunden i botten av utsläppet kan lossna av det stora trycket från vattenfallet.
Lake Kariba kan man alltså besöka från både Zambia sidan och Zimbabwe sidan och i Zambia är det en populär destination speciellt för stadsborna i Lusaka som vill ha en skön weekend vid vattnet och för Sydafrikanerna när dem har ledighet i April och December.
I den lilla staden Siavonga som är belägen vid vattnet finns det gott som boenden och ett litet center där man kan gå på lokal marknad och hitta det mesta.
En populär aktivitet i Lake Kariba är att hyra en husbåt i några dagar och driva runt på sjön.
Det var varmt när vi kom fram i Siavonga och vi var ivriga att komma fram till vattnet för att ta ett dopp.
När vi kom fram till vårat boende Eagle’s Rest som låg precis vid vattnet fick vi se en massvis med skyltar där det stod; Warning Crocodiles! Warning Hippos! ⚠️ ⚠️
Vi hade ju sett sådana här skyltar förut i till exempel Malawi men ändå badat i vattnet men vi bestämde oss för att fråga personalen denna gång om det var okey att bada.
Dem brast ut i skratt när vi frågade och svarade; nej nej nej nej nej hahahaha det är livsfarligt, det är fullt av krokodiler och flodhästar i Lake Kariba.
Efter det så bestämde vi oss för att ta ett dopp i poolen istället men jag gick ändå ner till sjön för att doppa fötterna.
På eftermiddagen så ville vi flyga vår drönare för att få lite fina bilder på sjön när jag helt plötsligt såg någonting röra sig i vattnet precis nedanför oss.
Vi flög drönaren närmre och fick se en gigantisk krokodil bara några meter ifrån där jag tidigare hade doppat fötterna.
Vi blev exalterade och försökte få bra videos och bilder på krokodilen tills den tillslut tröttnade på drönarljudet och dök ner igen.
Vi flög drönaren högre upp för att se om vi kunde hitta krokodilen igen men då helt plötligt fick vi syn på en flodhäst bara några meter från vart krokodilen dykt ner.
Vi fortsatte flyga tills alla batterierna tog slut i drönaren för att leta efter dessa bjässar och det var faktiskt riktigt spännande.
Efter flygningen sa vi till varandra; VI SKALL INTE BADA HÄR!!!
Morgonen efter berättade personalen att flodhästarna hade varit uppe på stranden och käkat på kvällen precis utanför oss.
Våran nästa destination i Zambia efter Lake Kariba var en av våran största förväntningar och en av höjdpunkterna på våran Afrikaresa, Victoriafallen.
Victoriafallen är ett av världens sju naturunderverk och ligger på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe.
Fallen upptäcktes av dr. David Livingstone på 1800-talet och därav namnet på staden Livingstone som ligger vid fallen på Zambia sidan.
Vattenfallet är en ca 1.7 km lång skåra med ett dropp på ungefär 108 meter mitt i ett väldigt platt landskap.
Vattnet kommer från bla. Zambezi river och Chobe River som senare rinner ut i Indiska Oceanen.
Vattenflödet i fallen ändras hela tiden under året och man får olika upplevelser beroende på vilken säsong på året man kommer.
Fallets nuvarande plats är faktiskt fallets sjunde plats, fallet är så pass stark så att det skär i landskapet och skapar dessa skåror.
Fallet kommer någongång i framtiden få en ny plats och en ny plats och en ny plats osv.
Mellan en av skårorna som separerar Zambia och Zimbabwe ligger det en spektakulär bro som är en av dem 3 vägarna mellan länderna som även agerar som en gränsövergång mellan länderna.
Bron byggdes i England och skeppades över till Mozambique där den sedan fick åka på järnvägarna fram till fallen där den senare blev monterad och färdigställdes år 1904.
Vattenfallen går att beskåda ifrån både Zambia och Zimbabwe och argumenten pågår fortfarande om vilken sida som har den bästa utsikten.
Förutom att beskåda dem magnifika fallen så finns det en hel del aktiviteter att göra vid fallen såsom bungeejump, helikopterflygning och rafting.
Från Lake Kariba körde vi i ungefär 8 timmar genom vackra gröna landskap innan vi kom fram till staden Livingstone.
Det finns gott om restauranger, affärer och boenden i Livingstone och om man behöver hjälp med att boka någon sorts aktivitet så finns det gott om företag för det där.
Vi sov på ett trevligt italienskt ställe mitt i staden men natten vi kom dit sov vi faktiskt inte så mycket, vi var både nervösa och taggade för fallen.
Vi vaknade tidigt på morgonen och körde mot entrén till nationalparken med röken från fallen i bakgrunden.
Efter vi betalat 20 USD för inträde så gick vi och hyrde regnjackor, vi var nämligen i säsongen när det var mest vatten i fallen och vi hade hört att man kan bli väldigt blöt.
Man tappar genast hakan när man väl kommer in i parken och får syn på fallen och hör det dövande ljudet för första gången.
Det fanns många utsiktsplatser på Zambia sidan och var och ett gav ett nytt unikt perspektiv på fallen.
Vi stannade vid varje utsiktsplats för att försöka ta in det mäktiga framför oss och självklart för att ta en massvis av bilder och videor.
Efter någon timme eller så gick vi upp till floden ovanför fallen för att lägga oss i solen för att slappna av och försöka få in alltihopa i våra huvuden.
När vi kände oss utvilade bestämde vi oss för att gå ner till det dem kallade för Boiling Pot för att se vattenfallen från floden nedanför fallen.
Det var en väldigt fin utsiktsplats och här fick man se dem grönklädda skårorna med den svarta och oranga stenen och här fick man även syn på den mäktiga bron.
Sedan vandrade vi ut ur parken för att gå över bron som knöt ihop Zambia och Zimbabwe.
Detta är gratis och man får otroliga utsikter över fallen och skårorna från bron.
Efter allt detta så bestämde vi oss faktiskt för att gå tillbaka till nationalparken för att se alla utsiktsplatser igen.
Vädret hade nu klarnat upp från morgonens moln och regn och nu fick vi en ännu bättre och häftigare utsikt.
Denna gång struntade vi i regnjackor eftersom vi inte hade blivit speciellt blöta på morgonen men det skulle vi snart få ångra.
Jag vet inte om det var vinden som hade ökat eller vad det var men det var som att fallet bara spottade ut så mycket vatten som det kunde rakt på oss.
Vi blev helt dyngsura men på något sätt var det också underbart.
Lokalbefolkningen som såg oss bli dränkta sprang fram till oss i lycka och skrek till oss att det här är den riktiga upplevelsen av fallen!!!!
Kvällen innan hade vi även träffat en sydafrikansk dam som hade besökt fallen tidigare under dagen och hon sa till oss; That was the best shower that I’ve taken in the last 66 years.
När solen kom fram så kom även dem fina regnbågarna fram som gjorde utsikten ännu mer spektakulär.
Vi spenderade hela eftermiddagen med att gå från utsiktsplats till utsiktsplats och ärligt talat var det riktigt svårt att dra sig därifrån.
Det var något riktigt magiskt med den här platsen och fallen fick en känna sig ödmjuk och liten i denna otroliga värld som vi får chansen att utforska och leva i.
Stenträ.
Trästen.
mer stubbar.
Nästan 120 år gammal bro.
Kommentarer
Skicka en kommentar